Vi sitter kvar i gropen och tänker att vi aldrig kommer att komma upp. Efter ett tag säger Alva.
– Vi kanske borde försöka att klättra upp eller något.
Äh det kommer inte att gå det är för brant.
Okej! Vi får vänta tills någon kommer och hjälper oss, svara Alva dystert. Vi sitter och berättar roliga historier för varandra. Innan vi hör att det kommer någon uppe vid början av hålet. Det är ingen som vi känner igen, men vi ropar ändå på hjälp. Jag skakar av att jag fryser och Alva verkar också göra det. Mannen frågar hur vi kommit ner i hålet. Vi svarar inte på ett tag, men det blir på pinsamt tyst så jag svarar att vi ramlat ner och att en kvinna jagat oss, som säkert fortfarande är på jakt efter oss.
Kan du hjälpa oss upp min vän är skadad, frågar jag tyst.
Ja, om jag kan, svarar mannen.
Tack. Vi kommer äntligen upp från gropen som vi har suttit i under hela natten. Mannen tar sig om skägget och går vidare. Jag kollar på Alvas arm och ser att den var helt, helt blå. Jag känner på Alvas arm. Den är helt hård och kall.
Gör det ont?
Lite vadåda?
Jo, tänkte bara om vi skulle leta efter hjälp.
Nej, det behöver vi inte, svarar Alva.
Vi kanske ska leta efter något att äta nu när vi har kommit in i djungeln igen, säger jag med lite bestämd röst. Ja, jag börjar bli lite hungrig. Sedan går vi mot några palmer med kokosnötter och bankar ner några och äter dom. När vi har ätit oss mätta fortsätter vi att gå vidare. Jag börjar tänka på vart mannen försvunnit någonstans. Jag blir rädd.
Alva, säger jag till slut.
Ja,
Vi kanske borde gömma oss nu,
Varför?
Jo, du vet väll när jag berättade om Marie.
Ja, säger Alva.
Tyst jag hörde något.
Vad?
Va bara tyst, säger jag argt.
Varför?
Vill du bli dödad eller
Nej, säger Alva med gråten i halsen. Vi sätter oss bakom en buske och är helt tysta. Vi ser en skugga och det kommer någon bakom dör vi sitter. Människan är Marie och två till män. Jag blir genast livrädd och vet inte vad jag ska göra. Till slut pekar jag bort mot en annan buske som Alva ska springa till. Marie och Männen ser oss. Marie välter omkull oss och vi svimmar. När vi vaknar upp igen sitter vi fast på samma ställe, men fastbundna med ett snöre och en stark tejp för munnen. Alva sitter vid en annan buske och jag vid en annan. Jag vet faktist inte vad vi ska göra just nu.
Vi kommer att vara fast för evighet, säger jag till Alva.
Nej, vi kommer nog komma loss om ett tag.
Ja, det får man ju hoppas, säger jag argt. Vi sitter fortfarande fast och hör inte ett ända ljud. Jag kommer plötsligt på att mannen som hjälpt oss upp för gropen kanske kommer och hjälper oss igen, men undra vem det egentligen är.
Du vet den där mannen som hjälpte oss upp för gropen, undra vem det är och vart han är?
Ja, jag kände inte igen han, jag har faktist aldrig sett han.
Nej inte jag heller. Vi fortsätter att prata tills jag ser en kniv lite längre bort nere vid mina fötter. Jag försöker att ta kniven. Jag har inga skor på mig så jag borde kunna ta den med mina fötter. Efter att jag försökt några gånger så når jag kniven. Mina händer sitter bakom trädet så jag kan nästan inte få den till mina händer men efter några försök lyckas jag. När jag har fått loss mig själv hjälper jag Alva. Vi både har kommit loss så går vi vidare mot stranden. Vi kollar oss omkring och ser ingenting. Vi sätter oss på stranden.
Ska vi bada? Säger Alva.
Ja. Vi sliter av oss kläderna och hoppar i. Vi leker, hoppar och skvätter. När vi badat klart går vi upp på stranden. Och lägger oss i stranden. När vi torkat sätter vi på oss kläderna. Vi hör att en båt kommer mot stranden, men det vänder bort. Jag kommer på att jag har tofsen i håret. Jag tar ur den och riktar den mot solen så att det blir en solkatt och den vänder tillbaka. Vi frågar vart dom ska åka. Dom ska åka till en flygplatsen.
Vad passande, skulle vi kunna få åka med? Frågar Alva.
Ja det kan ni.
Tack, Svarar jag. Vi går in i bilen. Jag känner mig inte så säker när sitter i bilen. Dom stannar och går på toaletten flera gånger under resan så det tar ett bra tag innan vi är framme, men när vi kommit fram så går vi ut ur bilen och säger Alva:
Tack för att vi fått åka med er.
Det var så lite så. Vi sätter oss i en kafeteria.
Åå vad skönt det är att vi kommit undan Marie helt nu, säger jag pustande.
Nu längtar jag bara hem till min familj.
Jag med, vart bor du egentligen? Frågar jag.
Jag bor i Stockholm, vart bor du?
Jaha, det gör jag också, då kanske vi kan träffas någon gång, säger jag glatt.
Ja. När vi väl kommit fram till Stockholm. Frågar jag en som jobbar på flygplatsen om vi skulle kunna få låna en telefon. Alva ringer först sin mamma. Alvas mamma är välling orolig och skulle genast komma och hämta oss.
Hej! Säger Alvas mamma hetsigt.
Hej, svarar både jag och Alva i kör.
Vart har ni vart stackarna.
Lite överallt faktist, säger Alva precis när hennes mage kurrar.
Är ni hungriga? Frågar Alvas mamma som kallas Fanny Andersson.
Ja, svarar Alva.
Jag med. Vi går och äter, sedan skjutsar Fanny hem mig.
Tack för skjutsen hoppas vi syns någon gång igen. Jag går upp mot huset som det lyser i. Jag knackar på och innan jag hinner fråga om dom känner igen mig kommer pappa, mina syskon och Mira. Pappa kramar om mig som om jag är en liten, liten bebis, men det spelar ingen roll. Min lillasyster fylle år idag så det var en passande dag att komma hem.
Hej min älskling, säger pappa.
Hej pappa!
Lina, Thea och Mira, Ropar jag.
Hej syster vart har du varit. Vi sätter oss vid köksbordet och jag börjar berätta från början till slutet över hela 4 månader.
Jag kan inte förklara hur glad jag är det är nästan så jag börja gråta över alla presenter jag fått och allt.
Vi älskar dig verkligen Sara, säger pappa.