Kapitel 4
Jag vaknar tvärt och känner hur min strupe trycks inåt, jag gnuggar mig i ögonen och ser sedan att det är en kniv jag ser också att det är Marie!
-Aj! aj!, skriker jag med mig hesa röst. Jag sätter handen på kniven och skär mig. Det rinner blod från handen och Marie svimmar, jag håller nästan på att svimma själv jag reser hastigt från sängen och river en bit i min tröja och sätter den runt handen samtidigt som jag springer så att fötterna gör ont. Jag springer bort mot stenen som jag satt på innan jag såg huset. Jag sätter mig på stenen och mina fötter har helt illröda blåsor. Efter en stund hör jag hur Marie ropar att hon kommer att döda mig! Jag blir livrädd och förskräckt och känner att någon andas i min nacke. Sedan hoppar jag ner, lämnar mina skor kvar på stenen och springer ut ur djungeln. Jag fortsätter att springa, men springer inte åt det hållet som jag först kom från utan springer mot andra håller så jag kan inte vägen, inte för att jag kommer ihåg vägen åt andra hållet men det spelar ingen roll. Personen bakom mig drar sönder sina kläder och försöker kasta dom framför mig så att jag ramlar, jag kollar bakåt och ser att det är Marie som jagar mig. Hon saktar ner och jag med. Marie har fortfarande kniven med blod på. Jag kommer undan och gömmer mig i bakom ett hörn. Hon kommer närmare, närmande och jag kollar fram och då ser hon mig.
-Hej, säger hon med väldigt irriterande och flåsande röst.
-Hej, säger jag tillbaka och kollar mig omkring om det finns någonstans att springa. Hon hotar mig, jag kommer undan och springer åt vänster. Efter några km så känner jag mig helt plötsligt arg och ledsen. Min puls slår jättefort. Jag stannar och börja tänka varför hon jagar mig.
-Jag visste att hon var skum igår redan varför stannade jag där?, viskar jag arg och tyst för mig själv. Nu ville jag bara skrika det högsta jag kunde, men det ska jag inte. Hon jagar mig fortfarande men hon ser mig inte. Jag smyger och sätter mig i lada som står på sidan om mig. Jag öppnar dörren tyst till ladan och sätter mig precis innanför.
-Nej jag skulle aldrig stängt dörren, tänk så fastnar jag där inne! Säger jag argt.
Jag kollar ut ur ett gammalt sprucket fönster om jag ser henne, men det gör jag inte. Efter ett tag som jag tittade ut försöker jag öppna dörren, men det funkar inte. Jag testar flera gånger, men den vill inte. Jag sätter mig ner och känner tårarna ur ögonen rinner ner för ögonen.
-Hjälp mig! Ropar jag, men får inget svar. Efter några timmar ser jag Marie igen. Jag blir genast tyst och försöker få upp dörren för en tredje gång och det går!
-Ja!
-Hej ser man dig igen, säger tanten Marie som hon nu kallas.
-Hej! Vad gör du här, svarar jag.
-Jag är här och plockar bär, vad gör du här? Frågar hon.
-Jag kom precis ut från lada här.
-Varför har du vart i den där ruttna ladan? Frågar hon.
-Jag skulle bara in där och kolla, varför har du en kniv i handen?
-Jo jag skulle hugga ner lite träd, säger hon medan det ser ut som att hon ska hugga kniven i mig. Jag försöker att bortförklara mig.
-Hejdå, jag måste gå nu, säger jag.
-Hejdå.
Jag går med tunga steg bort mot ett par lianer, dom ser inte så hållbara ut, men jag hänger mig i en.
-Dom håller för mig tyngd! Ropar jag glatt ut till den fina naturen.
Jag vänder mig om om ser en till bakom mig jag tar tag i den och svingar mig runt och runt i alla olika. Jag känner mig helt lycklig, men ändå lite rädd.

Min mage börjar kurra och jag känner att jag börjar bli lite hungrig och måst hitta mat men vart? Jag börjar gå. Det börjar bli ganska mört, men jag fortsätter att gå. Jag ser någon där borta. Jag går dit och ser att det är en flicka.
-Hej, säger jag tyst.
-Hej vem är du? svarar hon.
-Jag heter Sara och har kraschat med ett flygplan för ungefär i månad sen, vad heter du?
-Jaha, jag var också i det flygplanet, jag heter Alva.
-Gjorde du illa dig? Fråga jag när jag nästan är gråtfärdig.
-Nä, gjorde du?
-Nej som tur är, Säger jag.
-Bra! Då kan bi bli vänner. Säger jag med glatt skratt.
-Ja!
Vi springer hand i hand mot några stubbar som vi tänkte sätta oss på. Vi stupar plötsligt ner i ett hål och Alva slår i sitt huvud hårt.
-Ajjj! Hör jag Alva skrika när vi ramlar ner.
Vi sätter oss på marken. Alva gråter, hon blöder från sitt huvud. Jag hör hur Marie kommer och går där uppe. Jag försöker göra Alva tyst medan jag själv har satt handen för min egna mun. Jag blir iskall och är livrädd. Alva värkar också vara rädd. Hon fråga mig vem det är, jag svarar inte. Jag säger bara att hon ska vara tyst. Marie går där ifrån och jag känner ännu en gång att jag är hungrig. Vi försöker att klättra upp ur hålet, men det går inte. Vi försöker att få Alvas huvud att sluta blöda. Jag river en bit från Alvas tröja och sätter runt hennes huvud lika som jag har runt handen. Alva kramar mig och jag börjar gråta. Jag känner mig full av kärlek och vet inte vad jag ska säga till slut säger jag.
-Jag älskar dig Alva.
-Jag älskar dig med, svara hon.
-Men vem var det? undrar Alva efter ett tag.
-Det var Marie som jag sov hos förra natten. Jag vaknade med en kniv mot min strupe och sedan kommer jag inte ihåg mer. Hon jagar mig iallafall. Jag vet inte vad hon vill, säger jag med mitt hjärta i halsen känns det som.
-Jaha vad läskigt,
-Ja.
Jag tänker att jag inte ska oroa henne mer så jag blir tyst. Vi hör att Marie kommer tillbaka vi blir genast tysta. Marie har märkt oss och hoppar ner och hugger Alva i armen och hoppar upp igen. Alva blöder som bara den av sitt ben. Jag river ennu en till bit från hennes tröja och sätter runt hennes arm. Hon gråter.
-Jag vet inte vad jag ska göra mer ropar jag!
-Går det bra så? Fråga jag henne efter en stund.
-Ja det gör inte så ont mer.
-Bra! Vi kommer inte komma upp här ifrån, säger jag till slut.
-Nä.
-Vi kommer få lov att sova här nere.
-Ja.
Vi sitter tysta och tänker för varandra. Tänk så kommer vi dö tänker jag sakta i mitt huvud. Det börjar regna. Vi sätter oss intill varandra och börjar småprata tyst. Efter ett tag blir det tyst och det är väldigt mörkt.
-Om jag får säga det igen så älskar jag dig Alva!
-Jag älskar dig med, säger Alva med gråten i halsen.
-Godnatt Alva, säger jag tyst och märker att hon redan sover.
Jag sätter mig skönt, pussar Alva försiktigt på pannan och somnar djupt.